2011-12-04

livet alltså.

Jag kommer på mig själv att hålla andan. Försvinna iväg i tankarna. Jag befinner mig i Vietnam och åker på en häftig utflykt med massa information som jag ska ta in. Men i tankarna är jag i Egypten. Jag får panik över att jag befinner mig här. Över vad som kan hända. Över att livet är så bräckligt. Jag är så oerhört glad att jag kunde ringa min mamma när jag kom hem. Ett dödsfall som påverkar mig något så oerhört, men att få gråta med mammas tröstande ord hjälpte. Att höra henne säga att vi måste fortsätta leva, det är så vi hedrar de som har dött. Vi ska fortsätta skratta och njuta av livet. Upptäcka nya platser och möta nya människor som kommer att beröra oss. Det är så vi kommer vidare.

1 kommentar:

Kim sa...

KRAMAR i massor....