2015-11-27

Maximalistiskt leverne

En känsla har bosatt sig i kroppen. Ett litet hopp och tro på att vi är på väg att färdigställa ytterligare ett rum. Vi fick stor målningshjälp i helgen som gick och jag har kunnat föreställa mig hur rummet ser ut färdigt. Eller mer föreställa mig att vi kommer bli färdiga.

I förrgår kom jag hem med nytt-nytt julgranstillbehör. Igår köpte jag en pinnsoffa och en stol. Idag en julbelysning och en krok. Igår började jag måla ett skåp, sätta upp en skylt, pyssla på en julkrona. Har aldrig handlat så här "mycket" prylar. Köpt saker för att få till detaljerna. Sätta upp en tavla och känna att vi börjar bo in oss. Fixat saker för att få till detaljerna. En lampa som fungerar. Ett hål som spacklas igen. Sälja en hylla för att påskynda processen om vår förvaringsvariant. Plantera en buske på rätt plats i trädgårn. Börja känna hopp om villalivet. Känna mig stolt över huset vi bor i. Väggarna som vi har målat.

Snart ska jag bjuda på en bild eller två.

2015-11-14

På ett dansgolv någonstans

Svettiga kroppar som rör sig i takt till musiken. Rök. Blinkande lampor. Ett taktfast dunk som känns genom hela kroppen.

Låten som spelas är inte någon jag lägger till i min spellista. Den har inte spelats på radio på flera år. Om någonsin.
Men jag dansar. Jag dansar som om det bara vore jag och mina vänner på dansgolvet. Jag dansar som jag aldrig dansat förr. Jag dansar som om jag älskar låten. Sjunger med, har inlevelsen. Jag ser att mina vänner känner exakt likadant. Vi dansar som om det inte fanns en morgondag. Vi dansar och sjunger tills rösten spricker och benen inte orkar mer. I ren eufori rör sig kroppen i takt till musiken.

Men jag känner att det är inte min låt. Fake it 'til you make it har aldrig kännts så rätt. Ett tag tror jag att det är på riktigt. Att det är min favoritlåt som spelas. Att jag aldrig varit så nöjd som just här på dansgolvet i takt med min egen kropp. Var går gränsen mellan att låtsas och att verkligen vara?