Galna dagar!

 

Tack min fina, starka kropp för att jag orkar jobba såhär. Tre långa öppningsdagar i disken och det har varit så sjukt kul! Vad glad jag är över att vara här med det här gänget och vad skönt det är att få lära ut allt jag kan och se vilka bra resultat det blir. Nu sitter jag på bussen mot Göteborg för att imorn åka vidare till Stockholm och ha en ledig, välförtjänt helg. 

På vift i Uddevalla.

Vi satte oss i bilen och körde tvärs över landet, förbi Göteborg med all dess trafik. 

Förbi huset som vi imorn ska öppna och vidare till Grebbestad där päronen bjöd på en fin middag och sol. 

Sol, hav och tre pigga brudar!

Nu är vi incheckade på hotellet och det är dags att sova, för imorn smäller det och varuhus nummer 18 (?) slår upp portarna!

Hej alla bakisråttor!

Eller: En fantastiskt fin dag som inte spenderats på soffan.

Eftersom vi firade en lugn vardag igår (god middag med trevliga kollegor) kunde jag idag hoppa upp på gamla Bettan och cykla ut i det fin-fina vårvädret. Strålande blå himmel, citronfjärilar som flög överallt och diverse humlor som jag höll på att krocka med. 

Då kan man ju fundera, varför skulle jag cykla 15 km just hit?

(förresten, kul app från lantmännen, "många sträckor små", cykla och få matvaror!)

Jo, för där fanns nämligen en gård som just idag skulle släppa ut sina kossor! Det var fullt med folk, till och med så att jag kände igen folk, då är det många.

Först stod kossorna på gårdsplanen och grävde lite med klövarna, men sen blev det fart på dem!

Och det råmades och bråkades, de sprang och de hoppade, och som kossan här, passade på att klia sig ordentligt mot den härligt hårda stubben.

Gladast var nog kalvarna!

Och det bästa med att cykla dit är ju att jag skulle cykla hem. Ingen stress och en matsäck som ska ätas upp på valfri plats. Till exempel på en bro med utsikt över vattnet. 

Solig söndag i Malmö

Ledig, oplanerad helg i Älmhult slutade med att Kristoffer och jag åkte till Malmö. Där i Rådhuset bjöds det på Finkultur av Malmös akademiska orkester. Det är så oerhört starkt med klassisk musik live. I vissa partier log jag hejdlöst för att hela livet kändes helt underbart, bara för att i nästa stycke vrida mig  på stolen för att det är lite obehagligt. Grymt duktiga var de i vart fall!

Sen blev det en fika i det fin-fina vårvädret som äntligen dykt upp. Erik, Sofia och Anna visade oss sitt bästa fik, eller åtminstone deras nyaste fik, mitt i en park. Himla fint!

En lördag på soptippen

Min första lediga lördag i Älmhult på väldigt länge spenderades på tippen. Åtminstone två timmar av den. Damlaget befann sig där för att städa och samla skräp och få lite cash till lagkassan. 

Vi hittade diverse märkliga ting på mycket otippade platser.

Och den här bilden säger inte så mycket om hur många sopsäckar (minst 30!) vi egentligen fick ihop, men lite skillnad syns ju.

3 minuter och sen en perfekt syn

När jag var 8 fick jag mina första glasögon. Sen dess har synen bara blivit sämre och sämre och glasögonen blivit tjockare och tjockare. Mina kompisar har tagit mina glasögon och sen skrattat åt mig när jag försökt stapla mig fram utan att se så mycket som nån decimeter framför mig (eh, okej, har hänt en gång). Linser har stoppats i, men ändå varit tvungna att tas ut. Det kom en liten lycka när jag i Vietnam kunde köpa glasögon för 400 istället för 4000, och äntligen få lattja till det lite. Men ändå, jag behövde fortfarande göra något på morgonen, ta på mig glasögon eller linser för att kunna se. 

Men så, för en vecka sedan tog jag tåget till Lund för att göra en operation. Alltså på riktigt, skära med laser i ögonen. Kan man inte bli blind, döv och stum av det? Gör det inte skitont?!

Jag trodde det skulle göra så förskräckligt ont, även fast jag hade fått berättat för mig att så inte var fallet. Tack och lov kom Karin och höll mig i handen innan och efter operationen. Alltså på riktigt, att det fungerar, jag fattar inte hur det ens är möjligt att med millimeterprecision skära i ett öga. Det är så ballt. Det gjorde inte ont och det gick så himla fort. Och det gick bra sa doktorn. Då var det bara för mig att åka hem och vila ögonen.

Efter att ha legat fyra timmar på Karins säng, blundat och lyssnat på sommarpratare kunde jag sen se världen med nya ögon. Eller samma gamla, lite lätt svullna ögon, men utan något framför. Så himla häftigt!

Jag fick gå och lägga mig med plastskydd så att jag inte skulle råka klia mig i ögonen i sömnen. När jag sen vaknade upp på morgonen såg jag. UTAN ATT TA MIG PÅ NÅGOT!! Åh, det är så häftigt. 

Största risken efter operationen är att man får en infektion i ögonen. Jag införskaffade mig ett par av den senaste modellen skyddsglasögon och undvek att få något i ögonen. 

Något som är vanligt efter en operation är ökad ljuskänslighet (helt legitim anledning till att få ha solglasögon inomhus) och extra torra ögon. (använd skyddsglasögonen när du är ute i blåsten, ögon ligger som i en skyddad oas.)

Och mina gamla glajjor då? De kommer ju inte jag behöva längre, utan är nu bortskänkta till Vision For All, en organisation som skänker glasögonen till någon som behöver dem. Känns så himla skönt att få lämna ifrån sig med vetskapen om att jag inte kommer behöva köpa nya. 

På hemmaplan

Eftersom jag hade jobbat heeeeeela påskhelgen (medan Kristoffer var i Stockholm) fick jag ta ledigt och vila upp mig några dagar efter påsk. Det bästa och lättaste sättet att vila upp sig är att sätta sig på tåget, byta tåg och sen sätta sig på bussen.

Åka förbi välbekanta broar och komma hem till mamma och pappa på bästkusten.

Sova länge om morgnarna och vakna upp i sitt flickrum där allt är sig likt. 

Jag hade turen att lillebror var ledig och hemma för att packa ihop sina grejer. Han har nämligen blivit så stor att han nu tar han sitt pick och pack och flyttar till Åre. Källaren rensades ut och en bil packades full.

Lillebror och Linnea hade tid i flyttkaoset att ta sig en bullfika hos grannen.

Där satt även mamsen i solen och njöt av Majdas fantastisk goda muffins.

Och eftersom mamma har köpt en häst hälsade vi på honom också. 

Det är en liten häst, men inte så liten som han ser ut på den här bilden.

Och eftersom mamma och pappa har ett matlag på torsdagar föreslog jag ett gigantiskt pannkakskalas. Vilket var en succé. Tänk er 8 vuxna människor sitta och slabba med pannkakor, kan inte bli annat är lyckat.

Sen hade jag ju turen att få möta upp några sköna bönor i Göteborg som hade tid med mig innan tåget gick. En kaffe är en kaffe, även om det går alldeles för länge mellan gångerna.