Han dog nästan.

Idag hade jag den hårda arbetsbördan att åka på Sea trip. Det betyder att jag får följa med ut på en stor båt för att snorkla med våra gäster. Mina uppgifter är att berätta om säkerhetsregler vad gällande båt, toaletter, rökning, korallrev och snorkling samt att berätta dagens program. Senare under dagen tar jag även betalt för de som testat introdyk. Det är lika härligt enkelt som det låter. Resterande tid spenderar jag i solen, i vattnet och under ytan. Självklart svarar jag på frågor om någon undrar något.

Idag var jag först med på samma båt som Milad. Milad är en riktigt hyvens prick. Trevlig kille som jag gjort en del utflykter med. En vän skulle jag till och med vilja kalla honom. Jag frågade på morgonen om han skulle snorkla. Han svarade att han hellre stod kvar på båten och kollade på gästerna och puttade i de som var kvar ombord. Sen när det var dags att snorkla såg jag Milad stå på plattformen längst bak på båten (därifrån man hoppar i) i bara badbyxor. Självklart puttar jag i honom. Självklart att jag gör. När jag ser honom plaska där i vattnet inser jag att det här är inte som det brukar vara. Det här är inte en vanlig kallsup. Han plaskar med lite för mycket panik i rörelserna. En annan lokalguide som också är ombord slänger i en tamp till honom och jag inser: Milad kan inte simma. Åh, herregud, MILAD KAN INTE SIMMA OCH JAG PUTTAR I HONOM! Milad kan inte simma och jag puttar i honom kallblodigt. Kallblodigt, han kunde ha dött. Honom, som jag kallar min vän, puttade jag i kallblodigt när han inte kan simma. Vad tänker jag med?!

När han kommer upp ur vattnet så slänger han upp sina två mobiltelefoner ur fickan. Självklart kan han inte simma och han har två, TVÅ inte en, mobiltelefoner i fickan. Vilken idiot jag kände mig som. Verkligen. En riktig jubelidiot.

Men inget ont som inte har något gott med sig. Efter att han lugnat ner sig, nej han blev inte arg, men lite chockad, så sa han tack. Han tackade mig för att jag puttade i honom kallblodigt. Just för att det påminde honom om att han inte kan simma och måste lära sig. Resten av dan spenderade vi tillsammans i vattnet. Först med flytväst på och han höll i mina händer med lätt panikartad blick, men ju mer tid vi spenderade i vattnet desto lugnare blev han. Han hade på sig cyklop och snorkel och även simfötter. I slutet av det andra stoppet badade han från båten utan någonting förutom simfötter och njöt av det. Jag simmade bredvid honom som en stolt mor som precis lärt sin (snart 30åriga) son att simma.

Problemet kvarstod ju med hans mobiltelefoner. Förhoppningsvis kommer de komma igång utan problem. Men när jag sa till Milad att om de inte fungerar så betalar ju jag självklart nya. Han tittade på mig som om jag var dum. Jag erbjöd mig att jag åtminstone kunde få betala rengöringen och han tittade lätt stött på mig. Han sa: Cecilia, jag tar det som en förolämpning att du vill betala. Men herregud, vad ska jag göra!? Jag puttar i honom och jag får inte ens betala rengöring för mobilerna. Dumma, envisa egypter. Vad gör jag åt det egentligen? Och av rubriken att döma kan man tro att situationen var livsfarlig, men jag överdrev lite, bara för att ni skulle läsa. Här bjuder jag på bild också!

Fesk


Sällskap


Hård arbetsmiljö