2008-12-07

smile.

Och blotta tanken på killen får mig att le. Jag kan sitta på jobbet under fikarasten, höra ansvarig prata om vad som ska göras efter pauen, se regnet ösa ner utanför fönstret, känna skoskavet, känna ryggvärken, tänka på Honom och bara le. Hela jag förvändlas till någon som strålar mer än Tjernobyl. Det känns förjävla bra. Min lediga tid kan bara tillbringas på ett sätt, tillsammans med Honom. Konstigt, hur blev det så? Vart tog min obundna tid vägen? Dagarna då jag inget var planerat. Eller vad tusan, när hade jag en sådan dag senast? Och var annars vill jag vara än alldeles, alldeles nära, där jag kan känna hans leende?

Inga kommentarer: