En lördag på soptippen

Min första lediga lördag i Älmhult på väldigt länge spenderades på tippen. Åtminstone två timmar av den. Damlaget befann sig där för att städa och samla skräp och få lite cash till lagkassan. 

Vi hittade diverse märkliga ting på mycket otippade platser.

Och den här bilden säger inte så mycket om hur många sopsäckar (minst 30!) vi egentligen fick ihop, men lite skillnad syns ju.

3 minuter och sen en perfekt syn

När jag var 8 fick jag mina första glasögon. Sen dess har synen bara blivit sämre och sämre och glasögonen blivit tjockare och tjockare. Mina kompisar har tagit mina glasögon och sen skrattat åt mig när jag försökt stapla mig fram utan att se så mycket som nån decimeter framför mig (eh, okej, har hänt en gång). Linser har stoppats i, men ändå varit tvungna att tas ut. Det kom en liten lycka när jag i Vietnam kunde köpa glasögon för 400 istället för 4000, och äntligen få lattja till det lite. Men ändå, jag behövde fortfarande göra något på morgonen, ta på mig glasögon eller linser för att kunna se. 

Men så, för en vecka sedan tog jag tåget till Lund för att göra en operation. Alltså på riktigt, skära med laser i ögonen. Kan man inte bli blind, döv och stum av det? Gör det inte skitont?!

Jag trodde det skulle göra så förskräckligt ont, även fast jag hade fått berättat för mig att så inte var fallet. Tack och lov kom Karin och höll mig i handen innan och efter operationen. Alltså på riktigt, att det fungerar, jag fattar inte hur det ens är möjligt att med millimeterprecision skära i ett öga. Det är så ballt. Det gjorde inte ont och det gick så himla fort. Och det gick bra sa doktorn. Då var det bara för mig att åka hem och vila ögonen.

Efter att ha legat fyra timmar på Karins säng, blundat och lyssnat på sommarpratare kunde jag sen se världen med nya ögon. Eller samma gamla, lite lätt svullna ögon, men utan något framför. Så himla häftigt!

Jag fick gå och lägga mig med plastskydd så att jag inte skulle råka klia mig i ögonen i sömnen. När jag sen vaknade upp på morgonen såg jag. UTAN ATT TA MIG PÅ NÅGOT!! Åh, det är så häftigt. 

Största risken efter operationen är att man får en infektion i ögonen. Jag införskaffade mig ett par av den senaste modellen skyddsglasögon och undvek att få något i ögonen. 

Något som är vanligt efter en operation är ökad ljuskänslighet (helt legitim anledning till att få ha solglasögon inomhus) och extra torra ögon. (använd skyddsglasögonen när du är ute i blåsten, ögon ligger som i en skyddad oas.)

Och mina gamla glajjor då? De kommer ju inte jag behöva längre, utan är nu bortskänkta till Vision For All, en organisation som skänker glasögonen till någon som behöver dem. Känns så himla skönt att få lämna ifrån sig med vetskapen om att jag inte kommer behöva köpa nya. 

På hemmaplan

Eftersom jag hade jobbat heeeeeela påskhelgen (medan Kristoffer var i Stockholm) fick jag ta ledigt och vila upp mig några dagar efter påsk. Det bästa och lättaste sättet att vila upp sig är att sätta sig på tåget, byta tåg och sen sätta sig på bussen.

Åka förbi välbekanta broar och komma hem till mamma och pappa på bästkusten.

Sova länge om morgnarna och vakna upp i sitt flickrum där allt är sig likt. 

Jag hade turen att lillebror var ledig och hemma för att packa ihop sina grejer. Han har nämligen blivit så stor att han nu tar han sitt pick och pack och flyttar till Åre. Källaren rensades ut och en bil packades full.

Lillebror och Linnea hade tid i flyttkaoset att ta sig en bullfika hos grannen.

Där satt även mamsen i solen och njöt av Majdas fantastisk goda muffins.

Och eftersom mamma har köpt en häst hälsade vi på honom också. 

Det är en liten häst, men inte så liten som han ser ut på den här bilden.

Och eftersom mamma och pappa har ett matlag på torsdagar föreslog jag ett gigantiskt pannkakskalas. Vilket var en succé. Tänk er 8 vuxna människor sitta och slabba med pannkakor, kan inte bli annat är lyckat.

Sen hade jag ju turen att få möta upp några sköna bönor i Göteborg som hade tid med mig innan tåget gick. En kaffe är en kaffe, även om det går alldeles för länge mellan gångerna.

Så himla mycket att göra.

Nej, det var ju inte bara det att jag inte blev fortare med åldern, jag hade en hel del att göra veckan som följde på födelsedagen. Vi öppnade Fynd där jag hade fixat och donat med öppningen. Vilket roligt projekt! Allt från beställa kaka till när vi tackade av alla som jobbat med öppningen till att se till att kunderna i kön hade energi. Kul att få testa på något nytt och himla kul att det gick så bra!

Vi var en del som hade jobbat med projektet och skulle bli bjudna på pizza. Förstå den glada känslan i magen när jag fick ta emot såhär mycket pizza på samma gång!

Fynd ligger precis bredvid det stora varuhuset...

 ...men på öppningsdagen sträckte sig kön hela vägen till stora varuhusets ingång. Så himla mycket folk!

 Och här står jag innanför dörrarna och väntar på att de första kunderna ska få komma in. 

Jag jobbade heeeeela påskhelgen och det kändes inte jobbigt att gå till jobbet för att vi hade en sån energi. Det är något speciellt att få jobba och slita för att saker ska bli klart till öppningen och sen bara få ta del av kaoset som alltid blir vid en öppning. Det går inte att planera exakt hur folk kommer reagera eller bete sig, vad kommer gå åt och hur lång kö kommer det bli. Det gäller bara att förbereda sig på det mesta och sen köra på utav bara den. 

Grattis på min födelsedag!!

Den 24 mars var det strålande födelsedagssol i Grebbestad. Prinsesstårta på altanen var helt rätt, men endast sånt som mina föräldrar njöt av. Jag var nämligen i Älmhult. Och jobbade.

Jag firade med en chokladboll och hårt slit.

Men sen kom jag hem till en grabb som hade fixat och donat. Kristoffer överträffade förra årets prinsess-pannkakstårta. Han hade nämligen gjort pannkakstårta deluxe. 2 stycken! Den första med creme fraiche och avokado...

Och den andra med prima bär och strössel. Så himla mumsigt!

Nu är jag alltså ett år klokare, smartare, snyggare, roligare, etc etc. Men tydligen inte snabbare. Annars hade det väl inte tagit en sisådär två veckor till att få upp det här inlägget ;)

Dags för reflektion IV

Nu är det fullt upp på jobbet. Är just nu utlånad och arbetar som öppningskordinator för IKEA Fynd som slår upp portarna den 28/3. Det betyder fullt upp dagarna i enda och många tankar i huvudet samtidigt. Det är väldigt roligt att jobba i projektform och samtidigt väldigt ovant, men det är kul att få testa på. Jag tänkte berätta lite kort om vad vi har gjort på min utbildning. Jag har halkat lite efter i reflektionerna märker jag.


Tre veckor sen träffades vi och pratade om vad HR gör mer ingående. Vi var alla ganska förvånade över hur spretigt det är med HR, hur mycket mer de egentligen sitter med som inte syns ut till medarbetare och i slutändan ska de också bidra till nöjda kunder och ökad försäljning.
Vi pratade om IKEA:s personalidé. Vi alla hade sett den och kände till den, men nu gick vi ner på djupet och fick analysera ordentligt. Följer vi personalidén, är den bra, vad kan utvecklas? Det resulterade i en stor diskussion, där föreläsaren fick med sig en hel del feedback.
Sen gick vi in på rekrytering. Det är många faktorer som spelar roll och det är många olika saker man tittar på när man söker personal. Det gäller inte bara att anställa rätt person, personen måste även vara rätt för IKEA och rätt för gruppen.


Två veckor sen träffades vi och pratade presentationsteknik. Efter en förmiddag med olika tekniker och tips att tänka på när man håller en presentation, skulle vi på eftermiddagen själva hålla en kort presentation. Äntligen tänkte jag, det här är ju något jag verkligen kan efter mitt jobb som reseledare. Men oj så nervös jag blev! Ingen märklig presentation, 4 minuter med valfritt ämne inför en grupp som jag känner mig väldigt bekväm i. Inga som helst problem, men jag var så nervös att jag nästan hade svårt att andas. En mycket märklig situation tyckte jag och jag lyckades ta mig samman och istället vända nervositeten till något bra, då jag höll en intressant presentation om just nervositet. Slutklämmen var att nervositet visar att du bryr dig om uppgiften, du blir nervös eftersom du vill göra bra ifrån dig på en uppgift som betyder något. Det bästa med övningen var att föreläsaren filmade oss så nu har jag suttit och tittat på mig själv och noterat vad jag kan tänka på till nästa gång. Det var väldigt intressant att se mig själv!



Denna vecka träffades vi pratade om arbetsrätt. Det var en lång dag fullspäckad med information, mycket som jag inte visste om innan. Vi pratade lagar, kollektivavtal, lokala kollektivavtal och enskilda kollektivavtal. Lagar om anställningsskydd och medbestämmande, anställningar, både tillsvidare, vikariat och visstid, lagar om semester och föräldraledigt, uppsägning och när en medarbetare avskedas. Det var många olika antal månader och år som åkte in i huvudet, och jag kan erkänna att just nu är det mest en enda smet av allt. Vi förstod verkligen att det inte är mycket som är svart eller vitt, utan väldigt mycket gråzoner, så det gäller att titta på varje enskilt fall. Men som chef ska du inte ha koll i detalj på alla lagar och bestämmelser, du ska veta om dem och känna till de stora dragen, men det finns alltid experter på ämnet nära till hands. Och kan inte de så har de i sin tur personer som de kan fråga.

Och det känns väldigt skönt att veta att det finns alltid hjälp att få. Det gäller ju inte bara frågor om lagar och avtal, utan allt som gäller jobbet har du ju alltid kollegor du kan fråga om råd. Och det ser jag som en av de största fördelarna med IKEA.

Tjuvstart på födelsedagsfirandet.

Nästa söndag, den 24:e, fyller jag år (presenter skickas med fördel till norra esplanaden 18a i Älmhult!). Eftersom jag jobbar den helgen och följande två helger så bestämde Kristoffer och jag att vi firar mig i förskott! Det gjorde vi idag med en hejdundrande brunch på det nyöppnade Brasserie Goaroije som ligger mitt i Älmhult i ett jättefint gammalt hus.

Det var väldigt gott, men lite för dyrt. Då är det bättre att gå dit att äta en middag istället. 

Det testade vi nämligen på igår :)

Till en början var vi där på after work, men ju längre vi satt, desto hungrigare blev vi, så tillslut beställde vi mat. Jag åt en fantastiskt god fisksoppa och Kristoffer åt den godaste entrecôten han någonsin smakat. Till efterrätt blev det rostad ananas med kolakaramell-sås, vaniljskum och lakritsmarshmallow. Så himla gott! Vi kommer definitivt bli stammisar här.