Barn är elaka.

Man skulle kunna tro att det här är två söta knoddar på ca 5 år som står vid sidan av rampen alldeles förtjusta över vilka trick "de stora grabbarna" klarar av och hur fort det går.

ICKE! Det här är elakhet i sin renaste form.

Kristoffer och jag promenerar förbi precis samtidigt som killen på skateboard ramlar och knoddarna hånskrattar!! Verkligen hånskrattar och klämmer in några "han är så dålig" och "han kan ju inte". Sen när skateboardkillen väl klarar tricket säger knoddarna "usch vad tråkigt". Vi blev alldeles fundersamma och stod och lyssnade ett tag och knoddarna fortsatte att ömsom hånskratta ömsom beklaga sig att tricken klarades av. På riktigt! Jag skrattade också, men inte åt att killen på skateboard ramlade utan dessa småknoddar. Så elak får man bara vara när man är barn.

OBS! Inte Älmhultsungar, utan fördärvade Stockholmkids.

Bästa sättet att se Stockholm.

Att cykla såklart. Både bra för miljön och kroppen. Hur ska man då som utflyttad stockholmare enkelt och smidigt kunna ta sig runt på cykel? Man hyr såklart. Kristoffer och jag har numera ett säsongskort på citybikes.se, alltså dessa lånecyklar som finns på ställ över hela stan. Så oerhört smidigt eftersom jag inte behöver vare sig smörja, pumpa, skruva, fixa eller förvara. Det är bara för mig att gå till ett ställ, hålla fram mitt kort och sedan cykla över hela stan. Inom tre timmar måste jag lämna tillbaka cykeln, men på tre timmar kommer man ganska långt i Stockholm. 300 spänn för hela säsongen, mycket mer värt än ett köpa ett busskort.


Vi cyklade kors och tvärs över stan i strålande solsken. Välkommen våren!

Glad påsk!

Dagen har vi spenderat ute i Sigtuna hos mormor Jägestedt och resten av familjen. Strålande sol bjöds det på, dock lite blåsigt, men jag var nöjd för jag fick leta efter påskägg. Ledtråden var "mellan fadern och sonen." Det tog ett tag, men Kristoffer knäckte den tillslut och vi fick ett godisfyllt ägg.


På promenad i solen.


Kristoffer hjälper mormor Marianne med hennes "nya dator". Hon är 91 år gammal :)

Jag hjärta free wifi

Nu är jag på flygplatsen. En timme och 45 minuter kvar innan planet lyfter. Jag kommer att sakna Vietnam. De trevliga människorna, den galna trafiken, den spännande historian, de fascinerande byggnaderna, den vackra naturen, det omväxlande vädret... Vi får se om jag kommer tillbaka nästa vinter eller om det blir en annan destination eller ett helt annat jobb. I sommar blir det rapporter från ett sommar-Älmhult. Vi får se vad jag ska hitta på där. Tills dess!

Himla kommunistfasoner!

Jag höll på att glömma..
Jag har ofta fått frågan "hur märker man att Vietnam fortfarande är kommunistiskt?". Det märks inte jättetydligt, man kan höra någon beklaga sig över regeringens sätt att inte ge pengar till sjukhus, men eftersom marknaden är fri, befolkningen kan starta egna företag och folk får äga och sälja mark som de vill så märker vi (som inte inte är särskilt länge i landet) inte så mycket av det. (Framförallt eftersom jag inte pratar språket märker jag det ännu mindre) MEN.

Jag var på ett av hotellen för att skriva ett meddelande till en av mina gäster för ett bra tag sedan. Av personen som jobbar i receptionen fick jag ett vitt a4-papper. Personen hade vikt ena kanten. Jag trodde först han höll på att vika för att riva av en bit, men icke. Han vek för att jag inte skulle skriva i den 4cm breda marginalen han gjorde. Det här var inget han gjorde medvetet utan det gick av bra farten. Jag frågade vad han höll på med och först förstod han inte vad jag syftade på. När han förstod mumlade han något i stil med "regeringen...rackarns kommunister...bestämma allt". Jag tyckte det var konstigt, men tänkte inte mer på det ända tills jag gick på museum i Hanoi och såg detta:



Det här är alltså ett brev, skrivet på samma sätt som jag fick skriva mitt meddelande med en marginal på 4 cm, av en kvinnlig nordvietnamesisk soldat någon gång runt 1970. Alltså en soldat som levde under samma rackarns regering som tydligen skulle bestämma allt. Det här brevet är ett personligt brev som hon skrev hem till föräldrarna från fronten. Alltså att regeringen kan bestämma allt, till och med var på pappret du ska skriva dina bokstäver. Och även idag! Det är både fascinerande och skrämmande.

Sista dagen

Här sitter jag på Subway och spenderar min sista dag i Ho Chi Minh city. Idag har fått fiskpedikyr, vanlig pedikyr och manikyr. Jag har druckit nypressad passionsfruktjuice och även hunnit fått benen vaxade. Nu ska jag ta mig tillbaka till hotellet för att packa mina väskor ordentligt. De är egentligen fulla, men det måste ner lite till.. Hm, får se hur jag löser det. Om 5 timmar går flyget, via Bangkok och Frankfurt för att landa i Stockholm klockan 09.25. Det betyder en restid på dryga 17 timmar. Huamig. Det känns skönt att komma hem till Sverige nu, men jag kommer sakna Vietnam.

På riktigt...

...är det här mina nya skor som gjorda efter mina fötter. Inte bara toksnygga, utan även störtsköna. Och priset? 170 spänn, nästan att jag dör lite.